Den föråldrade partiledardebatten

Så vitt jag förstår är den politiska debatten ett ”spel” i meningen att den pågår efter sina egna regler och utifrån några specifika axiom och utgångspunkter som numera förlorat all verklighetsförankring. Den kan således liknas vid Fia med knuff. Jag menar att samtalet mellan partiledarna, påhejade av programledarna saknar all referens till vår vardag.

Att det är så, är lätt att upptäcka. Bland annat genom att analysera de begrepp som debatten cirklade kring – ”arbete och kunskap” – en diskussion som med frenesi förts bland annat av retorikern och filosofen José Luis Ramírez.  Han visar att nästan varje begrepp som användes i debatten är oklart och tvetydigt.

Analyser av detta förhållande blir emellertid lätt abstrakta och förvirrande så jag skall inte ägna mig åt sådana i denna blogg. Vad som skrämmer mig mest är något helt annat. Nämligen att spelet och spelreglerna – den framing – som ligger under de frågor man debatterar osynligt flyttas ut i vår vardag. Vi väljare väljer inte regering på någon sakinformation. Vi väljer bland vilka spel vi skall tvingas spela – men vi får inte reda på e olika spelens regler.

Vi röstar numera inte på enkla politiska lösningar och förslag som förr. Vi röstar inte heller på ett värdesystem. Vi tvingas rösta på ett osynligt regelsystem i termer av förväntningar på varandra, vad som är obligatoriskt, vad som är tillåtet, vad som är förbjudet, vad som är önskvärt, vad som måste förkastas. Vi röstar således på för oss totalt okända möjligheter och begränsningar för vårt handlande i vardagen.

Inom filosofin kallas detta område för deontisk logik. Denna logik behandlar normativa satser – det vill säga vilka handlingar som är påbjudna, förbjudna, tillåtna etc. I vårt vardagliga samspel med varandra är dessa satser i allmänhet outtalade. Vi spelar spelet utan att tänka på reglerna. Vi förstår dem intuitivt genom att delta. Vi kan ändra dem under spelets gång för att göra handlandet mer rimligt och effektivt. I den totalitära och auktoritära staten är emellertid samma regler allmängiltiga, likriktade, entydiga, normativa och obligatoriska rättesnören som gäller för alla överallt. Att bryta mot dem får  allvarliga konskevenser för medborgarna. I det totalitära samhället knyts mikro- och makrohandlandet samman genom en deontisk logik.

Partiledardebatten formulerar påståenden i makroperspektivet. Det är dessa vi förväntas rösta på. I praktiken kommer det emellertid med varje val att följa ett antal underförstådda godkännanden om att skapa en deontisk logik på mikroplanet till de företrädare som vinner. Man kommer i regeringsställning att fatta beslut som i sin tur kommer att diktera de bestämmelser som offentliga tjänstemän är tvungna att följa på mikronivå.

Valet av regering kommer därmed att styra vårt vardagsliv. Vi konfronteras med den deontiska logiken och tvingas acceptera den vare sig vi som medborgare menar att de åtgärder som vidtas i det enskilda fallet är mänskliga, samhälleligt realistiska och rimliga för framtiden eller inte. Problemet uppstår när den deontiska logik vi på mikroplanet måste följa inte längre är diskuterbar eftersom den är knuten till beslut på makroplanet som ofta tillkommit i populistiskt syfte.

Vi får därför numera i vardagen oftast nöja oss med svaret att man, trots de olägenheter som skapats, bara följt metodboken och regler och bestämmelser. Jämför den senaste diskussionen om mannen som inte fått sjukbidraget förlängt. Jag menar att det således finns en osynlig koppling mellan makro- och mikrobestämmelser. Denna koppling är obekant för oss medborgare trots att det är just den vi röstar på när vi väljer våra demokratiska företrädare.

Det lät i partiledardebatten exempelvis som om man ansåg att man kunde fatta beslut om kärnkraftens vara eller inte vara. Men så är det ju inte längre. Vi har inte svensk demokratisk kontroll över denna fråga. Kärnkraft växer fram – eller stängs ner – globalt i världen helt oberoende av vilka ideologiska ställningstaganden som svenska politiska partier tar. Centrala beslut att satsa, eller inte satsa, på kärnkraft har helt andra konsekvenser än man tror eftersom besluten som sådana styr regelsystem och direktiv på lägre nivåer.

För Sveriges del har tidigare nedläggningsbeslut haft konsekvensen att allt färre personer och institutioner inom Sverige satsat på denna teknik. Vår existerande kärnkraft har därför förlorat i kvalitet och våra kärnkraftstekniker i kompetens – jämför med Finland.  Någon kan tycka detta är bra och andra att det är dåligt men effekten diskuterades aldrig när beslutet togs. Stefan Löfdens – vänta och se – låter klokt men riskerar att inte alls få den effekt han tror eftersom det förändrar det regelverk efter vilket tjänstemän och andra på mikroplanet tar ställning inför framtiden.

Beslut och överväganden i makroperspektivet är således – på grund av vi numera ser oss allt mer som autonoma medborgare – mycket mer komplexa än vad som framgick av debatten. I denna lät det som om svaret på kärnkraften skulle kunna vara givet av en kalkyl av Sveriges energibehov. Samma problem gäller alla de andra frågorna som diskuterades – inte minst vapenexporten.

Vi väljare och medborgare lämnas i okunnighet om vad vi röstar på eftersom man begränsar sig till att resonera i termer av sådana kalkyler snarare än att försöka sätta sig in i människors handlande under de förhållanden som skapas av de politiska beslut man avser att fatta.

Människors syn på sin autonomi och kravet på rörlighet har gjort att vi hamnat i ett läge där den centrala styrningen nått vägs ände. Detta har inget av partierna ännu fattat eller accepterat. De döljer för oss att varje tänkbart centralt beslut kan få fullständigt oberäkneliga konsekvenser – om man ser oss som fria, väljande och autonoma människor – hur klokt beslutet än verkar på pappret. Man lurar oss att tro på konsekvenser som inte kan utlovas. Detta förstår naturligtvis våra politiker mycket väl.

De inser att vilket som helst centralt beslut, för att få den effekt de utlovar i valkampen, måste kompletteras med ett intrikat och normativt regelsystem på mikronivå – jämför Alliansens olika insatser. Vad detta normativa system i praktiken innebär avslöjas emellertid aldrig i förväg för oss i de politiska debatterna – trots att detta får stor inverkan på vår vardag. Det totalitära samhället närmar sig således både osynligt och obevekligt så länge de politiska debatterna ser ut som de gör i dag och enbart kretsar kring kalkyler och löften om konsekvenser.

Makro- och mikro hänger således ihop. Men här visar de politiska debatterna på ett missförstånd. Man tror att makro styr mikro. Omvändningen är mer rimlig. Vad vi trott om mikro har sedan lång tid styrt hur vi utformat makro. Sedan har vi omedvetet levt med detta makro utan att förstå vilka källor det hämtat sin kraft från. Makro har levt sitt eget liv. Nu börjar vi se ett annat mikro – den autonoma och självständiga människan. Därmed blir genast våra föreställningar om makrovärlden föråldrade och oanvändbara och makroresonemangen förlorar i relevans. Därmed blir också partiledardebatten föråldrad.

Demokratin var en gång den kraft som gjorde att mikroerfarenheterna kunde påverka makroresonemangen och göra dem mer verklighetsnära. Så är det inte i dag. De demokratiska institutionerna sviker denna uppgift. Därför har våra demokratiska företrädare kört fast i gamla hjulspår. Vi får hoppas att demokratin återigen kan bryta igenom och låta vår kunskap om mikro påverka vår makro..

Share