Fackets nya revolt – äntligen har man vaknat

Tre fackliga ordföranden har gått till storms mot New Public Management (NPM). Äntligen. Det har varit känt sedan länge att NPM innebär en reducering och förminskning av professionalieteten och därmed också en sämre och ineffektivare verksamhet. En öppen och omfattande diskussion om detta fenomen är nödvändig.

Vi har i våra kretsar, Föreningen Forskarbyn Ölsdalen, diskuterat detta sedan länge och förundrats över att tankesättet NPM fått en så omfattande utbredning. Tankesättet bygger nämligen på ett missförstånd när det gäller framväxten av kollektivt handlande och hur organisationer fungerar. Detta missförstånd kan inte vara okänt för ett stort antal förtroendevalda och andra befattningshavare i Sverige. Många av dem engagerade sig djupt i dessa frågor i slutet av 1900-talet. Varför har de tystnat. Varför har de inte kommit till tals?

En förklaring, vi inom föreningen kommit fram till, är att vi numera rör oss mot ett allt mer totalitärt samhälle där ”tystandet” satts i system. Enskilda ”auktoriteter” driver en egen politisk agenda. Åtgärder genomförs inte för det allmännas bästa utan för att bevara vissa personers och gruppers dominans och inflytande och skydda deras prestige. I denna blogg har jag flera gånger visat hur de åtgärder som diskuteras ofta motiveras med resonemang som närmast kan betraktas som svammel. Det är dags att någon sätter emot.

Ett gott exempel på sådana förvirrande resonemang, där man blandar samman kommersialism och demokrati, är den argumentation som nu förs för att vi skall ha en TV-avgift baserad på den utrustning man har och inte på om man använder tjänsten. Man skall förstås betala för de tjänster man brukar. Men här svävar regeringen på målet och hamnar i svammel.

Eftersom dator och mobiltelefon är en nödvändighet för alla torde det numera stå klart för alla att ”avgiften” för tjänsten inte längre är en avgift för en tjänst som levereras av ett företag som ägs av staten. I praktiken blir avgiften en ”skatt” som kommer att drabba alla och därför borde hamna under rubriken ”allmänna nyttigheter”. Många tjänster i samhället faller under denna kategori. Glidningen av resonemanget får demokratiska knsekvenser.

Följden blir att regeringen ges tillåtelse att införa kommersiella regelsystem för tjänsteområden som är av allmänt intresse och som vi alla borde få ha demokratiskt inflytande över. Detta innebär en enorm maktförskjutning från medborgare till principaler. Dessa blir ansvarsbefriade eftersom de agerar i det offentliga rummet där de utövar absolut makt – om de kan förvissa sig om en majoritet – och där de inte behöver möta den konkurrens som naturligt finns i det kommersiella. Kan oppositionen tystas, så som Orwell berättar i sin roman ”1984”, så kan envälde och totalitära tankegångar fira triumfer. Men envälde passar dåligt för att leda en verksamhet. Det går åt skogen. Någon måste sätta emot. Facket är den naturliga aktören. Åter till NPM.

Att en verksamhet bör baseras på ett datadrivet styrsystem är sedan länge självklart. Skillnaden mot dagens tillämpning av NPM är att de kvalitetssystem som tidigt arbetades fram av pionjärerna – exempelvis Edward Deming – var utformade så att det gjorde det möjligt för medarbetarna, inkluderande både deras ledning och andra berörda befattningahavare, att gemensamt styra produktionsprocessen. Detta hade inte med demokrati att göra. Det var produktionstekniskt sunt förnuft. Produktionen blev helt enkelt bättre och effektivare genom ett sådant arrangemang. Tidsstudiernas tid var förbi.

Det svåra var att fånga och formulera de data som skulle användas så att de lämpade sig för medarbetarstyrning och för gemensamma analyser. Det är på denna punkt som NPM gått fel. Dess produktionsdata är anpassade för en överordnad styrning som förförts av en totalitär tanke där principalen vet bäst. Detta kan vara lämpligt i en kommersiell värld där ägaren skyller sig själv om det går dåligt och medarbetarna kan flytta till något annat. I det offentliga rummet är det emellertid medborgare och medarbetare som får problem om man misslyckas. Principalen klarar sig om denne inte ställs till svars.

Enväldestanken har förlett principalerna att negligera den professionella kunnighet som medarbetare har. De data som ligger till grund för principalernas styrning bygger numera bara på statistiska analyser av orsak-verkan relationer utan något kvalitativt värde. De blir därmed godtyckliga och meningslösa för de professionella aktörer som vet hur det verkligen går till.  Alla kända kvalitetsgurus har varnat för denna utveckling, men vi i Sverige har kollektivt ramlat i fällan.

Genom att använda sig enbart av statistiska data missar principalerna den potential som ligger i samarbetet mellan aktörerna och som bygger på deras gemensamma kollektiva kunnande om den verksamhet de själva skapar. Verksamheten blir regelstyrd och auktoritetstung. Därmed utarmas professionaliteten. Den ömsesidighet mellan principaler, ägare, ledning och medarbetare som under decennier präglat svenskt arbetsliv har suddats bort. Tack för att ni som fackliga ordöranden tog upp frågan. Vi ser mycket fram emot fortsättningen.

Share